1972 föddes jag en tjock & stor bebis i det lilla gruvsamhället Boliden. Mina föräldrar var unga och pappa var musiker och proggare ut i fingerspetsarna så man kan väl någonstans säga att jag är ett ”barn av progg”!

1974 fick jag till min stora förskräckelse en lillebror som jag faktiskt försökte äta upp då alla tjatade om att han var så ”go att man kan äta upp honom!” Lyckligtvis hann jag bara ta en endaste smakbit ;)

Men vad nu, detta ska egentligen inte handla om mig utan om skrotet i skogen och varför jag i skrivande stund skriver just detta.

Jag är en nörd, historienörd... började redan då jag var mycket liten och smög upp till farmor som bodde i våningen ovanför oss. Hon berättade om sin barndom, lekar dom lekte, saker hon var med om och jag kunde inte få nog. Ville ha varendaste liten detalj om hur det var förr, fortsatte tanka min historiehunger med böcker och har nog aldrig missat ett tillfälle att fråga en äldre person: ”Hur var det när du var i min ålder?”

Nu börjar jag själv vara en äldre person och tröttnar aldrig på att berätta för mina barn hur det var när jag var barn. Stigarna jag sprang efter, träden jag klättrade i, kläderna jag hade, min första cykel som var röd med rakt styre, rött handag på ena sidan och grönt på den andra.

Att göra den resan tillbaka till sin egen historia är ju både roligt, nostalgiskt och samtidigt skrämmande. Tiden går och den går ibland alldeles för snabbt, snart är jag ett skrot... ett  minne som med åren bleknar och glöms bort tills någon en dag återupptäcker mig (om jag har tur) mitt namn på en sten och börjar fundera: ”Vem var hon?”

Tack för ordet!