Det...
... var en gång en liten flicka som inte kunde somna, hon snurrade och snurrade flera varv i sängen innan hon slutligen satte sig upp och ställde sig barfota på det kalla golvet. Vinden fick trädens grenar att piska mot fönstren och emellan åt hördes ett mycket otrevligt gnirkande och knakande, ett ljud som nästan var smärtsamt att höra.
Flickan tassade på tå i sin vita nattskjorta mot köket där hon hörde en radio på låg volym. Vid köksbordet såg hon till sin glädje sin mormorsmor sitta och lägga patients med glasögonen långt ut på näsan. Håret spretade åt alla håll, det mörkröda med ljusa rötter då färgningen gjorts för länge sedan.
Mormorsmor tittade upp på den leende flickan och log tillbaka och frågade: "Kan du inte sova min tösabit?" varpå flickan ivrigt svarade: "Det är spöken ute inatt mormorsmor, dom bråkar och väsnas så förskräckligt!" Mormorsmor nickade och sa: "Vill du höra något som jag varit med om?" Flickan började hoppa där hon stod vid dörröppningen till köket och ropade: "JAAAA, berätta sanna spökhistorier, snälla!"
Efter att ha stökat undan i köket tog mormorsmor sitt barnbarnsbarn i handen och gick till flickans säng, detta var en viktig procedur i flickans liv: Omstoppningen. Täcket skulle vikas in på alla sidor och änder så att hon låg som i en fjärilskokong, detta gällde endast hos mormorsmor en liten tradition mellan dessa två varelser. En tradition som för alltid skulle bli ihågkommen som ett varmt och kärleksfullt minne.
Flickan tittade upp på sin mormorsmor med stora mörkblå ögon och sa: "Snälla, berätta den om Amandas skrin!" Mormorsmor tittade sig lite ängsligt över axeln men sedan log hon och nickade, berättelsen tar sin början som alla gånger med vem Amanda var.
"Amanda var hushållerska här, hon dog långt innan du föddes. Hon hade alltid långa stela kjolar som frasade då hon gick och på sina fötter hade hon alltid träskor, så man hörde när det var Amanda som kom. Amandas syster hade blivit sjuk så hon skulle in till stora byn och hälsa på i sjukstugan där. Vid ett tiden den dagen satt jag vid köksbordet och drack en kopp kaffe hade bestämt mig för att läsa av kaffesumpen just denna dag. Plöstligt blir det ett himla liv, jag hör hur Amandas kjolar och skor ljuder högt och tydligt på väg uppför stegen. När ljudet nått takhöjd rafflade det till och sen blev det tyst. Mitt hår ställde sig i nacken och sakta satte jag ner kaffekoppen på fatet. Satt tyst där vid bordet en stund, en rätt lång stund och tror inte att jag vågade andas. Till sist reste jag mig upp och tvingar mig själv att gå ut och kolla vad som hänt med Amanda.
Hittar henne inte, går runt huset flera gånger... ja jag klättrade till och med uppför stegen för att se om hon fanns däruppe på taket. Helt tomt överallt så jag går in och sätter mig förundrad vid bordet, vad hade jag egentligen hört för något? Inbillade jag mig allt? Sitter nog rätt länge för då jag tittar på klockan är hon tre, två timmar har gått och här satt jag. Plötsligt börjar telefonen ringa med en gäll signal som skär genom den tryckande tystnaden. Ställer mig upp och tar tag i luren med darrande hand:
En röst långt borta säger: "Jag ringer från sjukstugan med tråkiga nyheter, Amanda blev överkörd klockan fem över ett och dog omedelbart!" Vet inte om jag sa något men la på luren och började förstå att Amanda tog en sväng förbi här då hon lämnade jordelivet. Trodde det var det sista jag hört av henne... ack vad jag bedrog mig.
Mina äldsta döttrar blev ledsna så jag tänkte att dom kunde få ta var sin lite minnessak ur Amandas skrin:
Som låg på golvet i hennes garderob. Flickorna blev genast gladare och sprang dit för att hämta skrinet. Under andakt öppnade jag locket på det gamla skrinet och där låg brev, vykort, bokmärken och annat som jag inte minns idag, det är ju nämligen några år sedan allt detta inträffade. Dom valde i alla fall var sitt bokmärke och då detta var just innan läggdags valde dom att lägga den under den stora tunga köksradion.
Sen hoppade flickorna i säng och jag satte mig i soffan i vårt finrum med ett korsord jag kämpat med under dagen. Plötsligt hör jag hur det frasar i kjolar och träskor som klampar runt i köket, jag ser ett ljussken och springer förskräckt upp och tittar in i köket. Där står Amanda och tar tillbaka bokmärkena som flickorna fått ta ur hennes skrin. Jag har än i denna dag ALDRIG öppnat skrinet igen, men det står kvar där på sin plats i garderoben och väntar, kanske det väntar på Amandas återkomst.
Detta är en av de historier som min kära mormorsmor berättade för oss barn då vi var små. Mången vuxen man har frågat oss hur vi vågar sova med lamporna släckta om natten efter att ha vuxit upp med dessa spökhistorier, detta är män som med egna öron hört inlevelsen hon berättade med, ja jag minns faktiskt än i denna dag hur hennes röst lät då hon berättade trots att hon dog i januari 1989.
